Tant i lucka flinar, sträcker framåt lurig långsmal pappersstrut, lös kring toppen; enorma molntuss - å kolossalt, å så fluffigt! fantastiska fina drömfluff! - ett eget Moln; E n s å n barnalycka!... Ack ja. Ett vitspunnet problem stillsamt vajande sin väg framåt, ditåt, fram hitochdit, och - fäster i luggen nästan genast. Klibbiga likt puppor blir de till, en efter en, kring tre fyra testar mörkgult pojkhår stelnar som Skräck mot öra mot kind Klibbiga småfingrar skyndar Skyla, Undan! riskabla besvär, och tyvärr - Gråtens makter rasar strax i pojklitet inre såsom Gråt alltid i tidernas och världarnas alla barn alltjämt tvingat tårar att rulla tvingat snyft att skälva till rännilar över ansikten till vågformationer i etern Tappert strider han denna övermakt, sin ande; härdar ut, segnar, lider nedåt, mot smeten av sekundrar runt anklar kring kängor Ack grymma ensamhet aldrig så ensam som i barnet i duell - mot Barndomen självt, i barndom själv Intighet, Kriget... klotrund rullar pojktår utför besegrad bortre kind Snyft följer snyft, följer likt pärlor, fångar i tvingande led stöter emotåt, i rader upputåt köar sin flykt mellan stämband och gomspalt Vidunderlig - resan i det inre.. på något vis det innerstas inre, där skälvande ensamhet vibrerar ett pojksjälv; där gråter köats till sorg, där ångestladdad stiltje hotar med galenskap; genomskinlig och frän, och vars detaljer - likt vissa pärlor som följer på andra pärlor - bildar raderna i det mönster som skapat punkten Enhet: av en, och en, och ännu en... Skira viner de ut genom friheten ... - Där ett!... följt av ett, gud hjälpe, håll stånd! - men ännu ett, följer ännu ett, följer förtvivlan! - Ljud efter ljud i vågrandiga fiendelinjer tvingar samlade ljudrader upp till mest rysliga snyft! han biter fast under gommen mellan rader av mjölkvit barndomsemalj Ledande tjut, ljud som av el, får per sekund gossar i dussin utkörda förrådda, halvvägs att krokböja i rader åt höger än vänster - dessa krokar, dessa klibbluggade gråtkvävare - stukade, redan halvvägs, och för All - Tid - FÖR ALLTID! FÖR - ALL - TIID! MOOAHAHAHAA!!... kastar sig skrattet, allra kusligaste hån, flinande i angrepp med tusen plutoner av ljud i attack, samman i lasso, uttöjt resåreko, rät mot horisonten som linjal så exakt utmed hopklibbad rumtid krökt här och var, och lång - som av gummi?! Ur en lucka, alltid dold, för alltid länge sedan dold, denna snodd, seg som - ja, som sött vitt tivolivadd... Skrattet ekar likt en gas vore gummi... töjer, som länger falskt likt ett cirrus men av rök men sig till rad, så seg, elastisk i oändlighet... "Pojken som grinade på Tivolit" - - har ni hört om..?!.. men NEEEJJ!!!!!....... ..... Neej, mor, å mor! - endast halvvägs Ha! redan kvävda helt alldeles! - han sväljer fula avskum till läten frenetiskt sväljer han vidare kväver ja förvrider dem sådär skroveltorra som bark - rasande stumma, som rapanden, likt snoddarna mor bär varvade kring mellangärdet; Oro, av deccenier av oro från allt barn ovetande skonas - men ack! i glömska allt barn vet att älska!... Vill inte, å mor Å Tivolit!... - men Fynej, Åfy, du dumma barn! så barsk så hemväg såklart nu genast! Hemmet i tvålbad men far skrockar - Tja se barnaåren... hur kladdiga småsöner än tillbaks från tivolin, hur än lortigt trasigt hem från krigen från världen aldrig tusen delar vulgärt som konsten som verkligheten - Så var glad för det pojk! Människan, livet, världen.. ja, du lär efterhand. Nedstoppad omhuldad, mörka trygghet hemmavid ... tankar på tivolin... på liven i världar av tivolin... ... dröjer, tvekar vid lucka och tant, detta flin av visshet; Att långsmala och framräckta, emot viljor sänder pojkar hemåt... Barn, i vilka antal luckan illvilligt skickat bort!... Somnar i förundran att världen är orätt; Grymma tivolin, hyser tanter i luckor onda packor spinner lur lurar barn med spunnen grymhet, sockersöt och Förrädisk... alltigenom.