HUNDARNA I


Banspelshasse runt lunchtid.


Åttahundra gram ljumma ingredienser från kyl och microugn. Spännande och gott ur rostfri skål i matbaren vid fönstret. Mätt och belåten. 


En kvart senare...


... Nollställd, sugen ser han åt sällskapsbordet. Sensationer av doft bildar gigantiska föreställningar, ja hela världar av längtan i den långsmala hundskallen... Längtan efter en smakbit av livets goda… han hoppas nu intensivt. Slickar lite på tryffeln, – ja, hundars nos kallas så - därefter lite på snoppen och sneglar sedan åter mot flocken därborta… och suckar tyst. Han är inte längre valp. Han för sig numera såsom ett husdjur skall. I hörnet sitter han på rätt sätt, sådär med avslappnad hållning, stilla och absolut, ABSOLUT utan att störa... och dofterna från lunchbordet stegrar hans åtrå, den stora Drömmen dundrar fram inombords, alla hundars mål... Meningen med livet när det levs av en hund. 


Oops! hastigt undglidande med blicken när de ser åt hans håll. Puh, det var nära… Han kisar ner mot tröskeln, planlöst. Vad som helst för att i stort sett inte finnas där, för att få stanna kvar på rätt sida om kökströskelns skarpa kant...

Han har noga lärt in, att hundar sällan tigger med framgång. Tvärtom har det visat sig vara, även i hans liv. Men Huu! A t t   b l i   u t k ö r d!… hugger som Slutet var gång en arm rackare drabbas. 


Nollställd och sugen. Han hoppas nu exakt lika innerligt som dagen innan och dagarna före det. 

 Och så - DÄR!! En halvtuggad fiskpinne sticks ned vid en stolskant. Jubel och applåder i hundbröstet! och han svingar sig genom lyckoruset, på molnmjuka tassar, ljudlöst fram emot undret!… Den stora fuktiga nosen ökar steglängden via en särskild automatik. Saliven flödar till mellan tandraderna och den runda knappblicken låser direkt på målobjektet… Tunga förbereder dockning med fiskpinne redan ett par meter från bordet. Efter en nedräkning från ungefär två till ungefär noll förs ett nu tjugotvå centimeter långt hundansikte i riktning mot det panerade marina fenomenet. Viktigast nu är att skynda långsamt. Spela cool… Bara vara - ”hunden”. 

 Nu åttio centimeter kvar då en stor vid bordet signalerar ogillande åt en liten. Genast hänger han lite mer i varje steg men sträcker som kompensation ut halskotpelaren något ytterligare. Framåt, snart så… 

 Nu upprepar den store detdär igen och den mindre muttrar något tillbaka. Och – där ja, där. 

Där… ja.

 Tyvärr.

 Med knappt trettio centimeter kvar till Lycka, seglade så drömmen bort, hastigt uppåt, ut ur hans synfält och tillbaka upp på barntallriken. Han krossas, ögonblickligen. Förstenad sörjer han ett ögonblick vid barnets stol innan han hör några ord som han känner så väl, som han vet är ord till en hund; 

 "Gå och lägg dig."


På rygg i galonbädden... Om ungefär fem timmar äter de igen. Och om fem år. Men inte nu. Inte han.


© Copyright 2010 Looping Publ. All rights reserved.