DÖDEN


Jag har aldrig varit i närheten av en dopfunt - vatten som ruttnar förmedlar virus, infektioner, blaskas på små barnhuvuden - men jag går gärna in i kyrkor, men inte precis för att be. Att be förefaller mig vara ett tveeggat svärd; Man ber Gud om det som är bra för en själv, men det som är bra för en själv kan mycket väl vara en lång och plågsam sjukdom, om man betänker det sätt tron utnyttjar lidandet, det värde den tillskriver all smärta och rent av förmågan att gottgöra det onda man har begått och på så sätt förvandla det förflutna. Det finns ingenting som berättigar lidandet utan att själva tanken på Guds existens blir outhärdlig...


Döden. 

 Den kommer alltid för första gången. Den lämnar allt på sin plats och ändå är det ingenting kvar. Man kan inte veta vad den har tagit med sig. Den har stulit verkligheten, som vi ändå inte längre kan skilja från skenet vi lutar oss över, som över kanten av en brunn... fångade mellan vår längtan att låta oss luras, och övertygelsen att vi obönhörligt är det i alla fall...

... och bortom orden breder det ut sig vidsträckta nejder av stumhet, och det är där, i den öronbedövande tystnaden som tanken får kramp. Det är där vi inte längre minns våra namn, inte längre bryr oss om vad vi gjort eller vad våra drömmar och allra innerligaste böner handlat om... Det är där livet äger rum.

 ... och när vi tar oss tillbaka till rummet är vi inte längre den vi var innan vi erövrade oss själva och stal tid och mod och uthållighet till att resa oss. 


En död är alltid vacker. Han behöver inte längre uträtta något, han vilar sysslolös i tiden. Inga ord ljuder längre i hans öron. De finns inte där längre, för att vålla de besvär och den oreda som kärlek och hat innebär. Han har förlikat sig med naturen. Det finns varken upp eller ner; alla stjärnor har slocknat; den sista solnedgången har lämnat plats åt natten; världen är avskaffad. Det som är och det som inte är, verkligheten och det möjliga, har exakt samma vikt. Jaget är inte längre uppblandat med de andras jag, Det slocknar som ett ljus som brunnit ned... och anden lämnar kroppen... svävar till en plats som är hemlig, och förenas till slut, ännu en gång, med det ljus, som är alla andra andar, 

i Anden, 

som är Gud.


Jag föreställer mig att människans allra innersta är främmande för varje syfte, varje föremål, att där inte finns några avsikter, att ett liv äger rum där som inte har något fäste, ingen förbindelse med tillvaron och vars tecken då och då skymtar på ytan men som väcker skandal om de tar sig uttryck; 

En lust att tända en cigarett, att skratta eller att vara någon annanstans i samma ögonblick som man begråter en älskad varelses bortgång... eller då man i ansiktet på den man just fört till den yttersta vällust, ser kärleken oskuldsfullt leva vidare utan att man längre vet vad man skall göra åt den eftersom man inte längre kan uppfinna den... 


Inga jordbävningar i den ångestladdade stiltjen i människans inre; nätt och jämt några löjliga bubblor som brister här och var och som avslöjar att hela delar av vår tillvaro - som rymmer gestalter, floder och stelnade oväder - likt vissa stenar som ligger nedsänkta där, nu har nått dyn på botten...


En död är alltid vacker. Han behöver inte längre uträtta något, han vilar sysslolös i tiden. Inga ord ljuder längre i hans öron. De finns inte där längre, för att vålla de besvär och den oreda som kärlek och hat innebär. Han har förlikat sig med naturen. Det finns varken upp eller ner; alla stjärnor har slocknat; den sista solnedgången har lämnat plats åt natten; världen är avskaffad. Det som är och det som inte är, verkligheten och det möjliga, har exakt samma vikt. Jaget är inte längre uppblandat med de andras jag, Det slocknar som ett ljus som brunnit ned... och anden lämnar kroppen... svävar till en plats som är hemlig, och förenas till slut, ännu en gång, med det ljus, som är alla andra andar, i Anden, som är Gud.


Något inom mig ville bli kvitt min frihet, minska min ensamhet... Något annat ville bevara dem. Jag hade hittills lidit av mycket exakta olyckor genom livet, men nu hade jag börjat plågas av imaginära saker. Aldrig tidigare hade jag anat att en av människans mest sällsamma specialiteter består i att kunna göra frånvaron till en plåga...


Jag besparas ingenting i den långa katalog över självbedrägerier som en kärleksaffär utgör. Jag försöker att falla tillbaka på andra nöjen, för att finna att det inte finns några. Jag vet att hjärtat tröttnar på enformighet, att vana och tröstlöshet är kärlekens sängkamrater, och jag väntar tåligt - som en mycket gammal kvinna kunde ha gjort - på att köttet skall växa ifrån sina drifter och frigöra sig från en bindning som jag nu inser att jag inte själv har eftersträvat. Jag väntar antagligen förgäves. För var dag driver jag allt längre ut. Ändå har detta i varje fall gjort mig en värdefull tjänst, genom att bevisa att förbindelser som dessa inte motsvarar min naturs behov. Alldeles som en man vet inom sig från första stund, att han gift sig med fel kvinna, men att det inte är något att göra åt...


Väntan är själens tortyrkammare. Någonstans bakom oss vet någon att vår väntan får oss att se den person eller den händelse vi väntar på i ett klarare ljus... Men skulle verklighetens bilder vara mindre verkliga än verkligheten, skulle de kunna undgå att utgöra en del av den? 

Det är det som är falskt som betyder något för människan, och det lilla mått av storhet hon kan uppnå består kanske i att ägna sitt liv åt att göra det till sanning.

Men ängslan när man älskar och väntar på ett tecken från den andre... All energi är samlad för ett språng mot honom, allt är redo för något som numera inte äger rum längre. Och då, inför frånvaron som förlängs, stannar livet upp; skälvningarna, klådan smyger sig på oss - benet som spänns, läppen man biter i, händerna som vrider sig, tårarna, kroppen begär en verksamhet av vilket slag som helst; för att avlägsna tanken från detta allt som det älskade föremålet har blivit. Man är bara ett djur i bur, som vägrar de utvägar som tanken erbjuder, utan att ens lyckas stelna i sin väntan, och vankar av och an mellan minnet och hoppet och oavlåtligt återvänder till ett annat fängelse - nerverna är som strängar som bringas i dallring till det yttersta, som tvingas att vibrera allt starkare, utan att någonsin komma till ro. Innan dagen kommer då kärleken inte längre minns varifrån den kom...


Man kan lura sig att tro att man lever fullständigt, därför att man älskar… Då vet man inte vad smekningar är och känner inte till de landskap före minnet som de blottar. Minst av allt kan själen förlåta köttets uppvaknande - de listiga könskörtlarna på rov, den gamla biologiska terrorn... 

Men lyckan lurar, den överfaller oss som en tjuv om natten, i ett gathörn, mitt i en dröm, därför att ett ansikte, en gest, vilken som helst, har besegrat förtvivlan över att finns till… Det finns ingen som inte är utsatt för risken att drabbas av den, ingen som är skyddad från dess härjningar. Lyckan hör inte hemma i denna världen utan genomkorsar den som en blixt; vi hinner knappt uppfatta den ljuvlighet den bringar förrän den redan tillhör det förflutna...


Är vi en misslyckad skapelse? En sned staty? Missfoster? 

Gudomliga primater... frodiga, ofullgångna embryon, med ett överlägset vapen och en evig ångest... tiotusen generationers fruktan för det okända, för att det okända kanske inte existerar... Ingenting annat har plågat mänskligheten mer än denna hennes egen ovissa tanke... Fruktan för att det okända kanske inte är någonting, fruktan för att allting slutar i tom intighet...


Mänsklighetens slutliga bön till Evigheten: Förför oss en sista gång!


© Copyright 2010 Looping Publ. All rights reserved.